Det känns lite som att vara nervös, fjärilar i magen som vägrar försvinna. Det gör mig handlingsförlamad trots allt jag behöver göra. Att anstränga hjärnan och inte minst kroppen under så pass lång tid som en månad känns. Ryggen och nacken värker efter konstant stillasittande, huvudet värker av konstant och hundraprocentig koncentration över 8 timmar per dag. Man tänker inte riktigt på hur mycket det verkligen krävs av en för att skriva uppsats och det är svårt att förklara hur det känns. Såklart funderar man inte i de banorna när man väl är där, det är först efteråt när man börjar känna efter som allting kommer ikapp. Det är lite som att åldras en månad på en dag. Fjärilarna i magen vill ut men här sitter jag paralyserad och kan inte göra någonting. Inte så konstigt, just nu bearbetar jag allting som har varit och som är över.
Det känns så overkligt att inte ha den där tryggheten, att släppas ut i verkligheten. Samtidigt känns det också vemodigt att inte sitta med min uppsatspartner varje dag, det kommer också bli en konstig förändring. Nu är det verkligen över. Jag måste släppa taget om den här tiden i livet, om studenttiden. Jag förstår att många vägrar släppa taget, jag känner likadant. Jag har dröjt mig kvar så länge jag bara kunnat men nu går det inte längre. Nu kallar verkligheten och jag måste våga ta steget. Jag vill inte, jag vill verkligen inte... Att de flesta av vännerna i stan dessutom fortsätter plugga gör inte saken bättre, jag kommer att bli konstant påmind om studentlivet genom dem. Hur jag ska kunna bearbeta detta vet jag inte, jag har redan hunnit varit deppig över detta faktum i vintras och våras men nu står jag här och allting är så påtagligt eftersom att detta är slutet.
Jag förstår att det kanske låter konstigt hur jag tänker kring det hela. ^^ Man har pluggat i flera år för att göra sig redo för verkligheten, att vara rustad för det som komma skall, men när man väl kommer ut så vill man helst bara gå tillbaka till studierna istället. Det är lite av en egen kultur, studentkulturen. Sättet att tänka ändras när man väl pluggat ett tag vid universitetet, det är jättesvårt att förklara men alla känner av det, mer eller mindre. Det kritiska tänkandet har tränats under åren man studerat och det är en typ av inlärning som ger resultat. Därför skapas lite av ett kollektivt medvetande kring det hela - man är del av en "kultur" där man förstår varandra. Sedan kommer man ut i verkligheten där alla andra kanske inte tänker på samma sätt och då ska man förhålla sig till det.
Nog med svammel, nu ska jag försöka ta mig i kragen och tvinga mig själv att pilla med någonting, kanske till tonerna av en gammal favorit -
Safety Dance med snyggingarna i
Men Without Hats. Då känner jag mig trygg! ;)
