The future lies ahead

Det är verkligen skönt att välja den enkla vägen (som ju tyvärr alltför ofta är ett sidospår), att tuffa på i samma gamla makliga takt utan att egentligen tänka efter vad som händer. Det händer ju ibland. Jag hamnade ur fas under en längre period, något som jag upptäckte bara för några veckor sedan.

Jag vaknade upp ur mitt vakuum och insåg att jag har malt på i samma gamla hjulspår, inte vågat känna efter hur jag mår eller fundera kring vad jag egentligen vill. Det har varit så enkelt att bara köra på och inte stanna upp och tänka efter, för det är ju jobbigt. Jag har varit så dränerad på energi och fokus från jobbet. Jag har topp-presterat och fått mycket cred och hela tiden större ansvar, jag känt mig jävligt duktig men samtidigt tom inombords. Det har känts som att jag har jobbat minst 300% fastän jag bara jobbar 100%. Jag har gått all in för någonting som jag egentligen inte vill göra. All min energi har gått åt till andra, knappt någonting har jag fokuserat på mig själv. Jag har känt mig mer eller mindre själsligt död, som att allt som försökt penetrera mitt skal har studsat iväg på en gång.

Det är för jävla läskigt att tappa stinget, tappa greppet om sig själv. Åtminstone när man väl inser det. Att man ens tillåter sig själv att falla så hejdlöst så länge?

En fnurra på tråden, a bump in the road. Vad man än må kalla det så är en sak säker, efter att ha genomlevt ännu en fnurra så går jag nu därifrån lite starkare, lite mer motiverad och helt och hållet säker på min sak. Jag har tagit ett steg framåt i rätt riktning och tagit ett stort beslut som kommer att påverka precis ALLT.

Min framtid är ljus. Jag har alla möjligheter i världen att göra vad jag vill, att fullfölja mina mål och drömmar. Det finns mycket att jobba på och jag måste bland annat bli bättre på att ta hand om mig själv, komma ihåg att rannsaka mitt inre. Jag har precis hoppat på det skenande tåget som kallas livet, men den här gången åker tåget i rätt riktning...