Om att ha sönder fönster

Pang sa det, sen stod jag där med stora glasskivor i min hand. Fönsterrutan som nyss varit hel hade nu formen av ett stort runt hål som gapade hånfullt mot mig. God morgon sa det. Jag satte mig ner på sängen igen, funderade kring hur en dag kunde få börja på detta sätt. Kanske var det lika bra att somna om? Jag kunde inte fundera länge, jag hade tiden emot mig, jobbet måste skötas. Man måste komma i tid, alla dessa måsten...

Jag parerade runt de stora glasbitarna som nu låg spridda på golvet likt små öar. De glittrade till i solen som letade sig in mellan de halvöppna persiennerna. En bloddroppe växte sig större ovandelen av min ena fot. Det som nyss var en liten prick, inte större än en knappnål porlade nu förnöjt, den växte som en parasit. På mig.

Dagen försvann snabbare än vanligt. Snart var jag hemma igen, tillbaka till det hånfulla hålet som med sin negativa energi drog ner mig i en destruktiv spiral. Jag slogs, kämpade, gjorde allt för att vinna kriget mot det föraktfulla. Efter något som tycktes vara en evighet av kämpande så krönte jag slutligen mig själv till segrare, jag vägrade låta mig påverkas av någonting världsligt såsom ett trasigt fönster. Nu hade jag vunnit en stor seger mot den värsta fienden man kan tänka sig - jaget.

Med ett litet, litet sår som minnesmärke gick jag stolt en ny dag till mötes. Jag slöt ögonen och den välförtjänta sömnen omfamnade mig genast och svepte in mig i sin betryggande väv.

En ny dag grydde så sakteliga och jag tog mig an dagens måsten. De kändes helt plötsligt så mycket mindre efter att ha vunnit kampen mot mig själv.