Jag är en passionerad känslomänniska som suger åt mig all världens elände fortare än kvickt, tar allting på mina egna axlar och måste genast försöka ställa allt till rätta. Oh ve. Och hur blir det inte då när (oftast, eller egentligen alltid tjejer...) håller på? Jag tar för givet att ni förstår vad jag menar med "håller på". Vi snackar beteenden (ofta så små och subtila att man knappt märker dem), vi snackar "prat", vi snackar allt möjligt grejs som gör mig så himla less. Det är saker som kan få mig att känna mig mindre värd, mindre smart, mindre lyckad och så vidare.
Ibland önskar jag att jag inte hade läst socialpsykologi så att jag kunde sitta och fördöma människor. Men det kan jag ju såklart inte. Jag är ju utbildad till att bland annat kunna analysera och titta på faktorer som påverkar hur och varför människor beter sig som de gör, enskilt eller i grupp. Alla faktorer bakom vår persona, vårt överjag, vår identitet...
För all mänsklig interaktion kan sägas handla om ett spel, en föreställning. Vi är inget annat än en stor rollbesättning som likt Johnny Depp springer omkring på en uppbyggd scen och låtsas att vi har druckit för mycket rom och seglat de sju haven allt för länge i sann piratanda, trots att vi egentligen är fullt nyktra och möjligen har åkt över två hav. Okej, en dålig jämförelse, men all social interaktion kan jämföras med att vi är aktörer som uppträder på en scen. Vi ikläder oss roller, ofta olika beroende på i vilket sammanhang vi så att säga "uppträder". Människor kan ha en hel mängd olika roller, ta till exempel "mamma", "dotter", "jurist", "homosexuell", "Norrman" osv. Personen bakom tankarna kring detta perspektiv kommer från Ervin Goffman, vår käre sociologivän från "Chicagoskolan". Oh my vad man har tragglat alla dessa sociologiska teorier... Låter det spännande kan man alltid googla.
Jag känner att detta kan jag mala på om i all oändlighet så jag gör ett stopp medan jag ännu är på topp (?!). Mer sociologi en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar