Jag känner vemod.
Det är flera bekanta till mig som har gått skilda vägar med sina respektive på sistone och det gör mig så ledsen. Kalla mig fånig, men till och med Blondinbella och hennes Nils (ja, jag läser Blondinbellas blogg) har separerat och det gör så himla ont i mitt hjärta trots att jag inte ens känner henne.
I natt drömde jag att min älskade sambo dog. Det var en sån otroligt absurd känsla. När jag vaknade låg han inte bredvid mig och jag kunde inte minnas att han kommit och lagt sig under natten heller. Ångest! I verkligheten är han högst levande men hade gått hemifrån tidigt till sin praktik.
Kanske är det tiden på året, mörkret och kylan men inte minst den höga mysfaktorn som inträder i och med detta. Jag menar, vilken årstid om någon är det som man längtar efter att ha någon att älska och mysa med? Det skapar någon form av obalans i min värld när denna "höstnorm" (fel ordval men du förstår nog hur jag menar...) bryts och jag inser hur skört allting kan vara och hur viktigt det är att förvalta de relationer man har, inte minst vänskapsrelationer!
Men inget ont som inte för någonting gott med sig. Nu sänder jag ut lite kärlek till alla underbara människor där ute, de jag känner och inte känner! Alla förtjänar kärlek, oavsett om det är från en partner, familjen, vänner eller husdjur...
 |
| Gammal (2008) mysig bild med fin horisont och bildbevis på mitt då kissgula hår. Den där karl´n är bra fin han. <3 |
Vad fint skrivet. Jag känner precis igen den där känslan, hela tillvaron känns osäker när man påminns om hur skört allt egentligen är. För mig är det sjukdom och flera dödsfall runt om mig (i periferin, men ändå) som gjort att jag går runt och liksom är misstänksam och inte riktigt kan lita på livet. Men det får en ju att vara extra rädd om allt man faktiskt har iaf, och det är en bra sak. :-)
SvaraRadera