Hos doktorn

Besöket hos doktorn gick väldans bra och var rent utav lite roligt faktiskt. Jag är mycket glad över att jag faktiskt hade rakat benen och målat tånaglarna lagom diskret för jag fick vara mycket barfota och utan leggins! Kände mig lite som ett barn mest hela tiden, men inte minst när jag hängde och dinglade med benen barfota över britsen och doktorn kollade reflexer i fötter, ben och armar. När jag var liten så hade jag det litegrann som en måttstock över hur mycket jag hade växt. Jag såg fram emot dagen då jag kunde ha fötterna i marken när jag satt på tunnelbanan med mamma och pappa. Hade iallafall jättefina reflexer så nu har jag sagt åt sambon att det är därför jag är så himla lättskrämd, jag har ju så bra reflexer/reaktionsförmåga! Ehm. Han tyckte det var hemskans roligt och skrattade gott och länge. Åt mig. ^^


Det här fick jag göra hos läkaren:

Jag fick gå på en låtsaslina, peka på min näsa med fingrarna (med armarna pekande utåt sidorna i axelhöjd - var som en zumbaövning!) på vardera hand, först långsamt, sedan snabbt. Jag fick gå på tå och på häl. Jag fick gå barfota i en korridor med massa folk i (jag låtsades givetvis att det var en catwalk!) rask takt medan 4 personer tittade på mig. Jag fick nålar stuckna i mina ben och fötter liksom en vibrerande grej för att mäta känsel (jag har bättre känsel i vänster ben!). Jag fick titta på en "optikertavla" och läsa ut bokstäverna (jag klarade den tredje sista raden nerifrån, den var väldigt liten). Jag fick benen böjda hit och dit och grejsade med. Jag blev killad under fötterna med en pinne. Jag fick en pinne nerkörd i halsen (blev först tillfrågad om jag hade överdrivna kräkreflexer, det hade jag inte). Jag fick spänna mina vadmuskler medan doktorn berättade för sina 3 AT- läkare (eller ST?) att "såna som mig" har förstorad ankelknöl (tror jag?) nere vid foten och han glömde säga åt mig att sluta spänna vaderna så jag spände dem i en minut kanske.  Det skrattade vi åt sen. Jag fick hålla emot när doktorn tröck ner mina armar, jag fick spreta på mina fingrar och hålla emot när doktorn tryckte dem inåt.

Lyckades smygfota ett av rummen jag fick hänga i!

Besöket kändes absolut inte jobbigt, men jag kände inte att jag fick ut så mycket som jag hade velat av det hela. Jag ville veta lite närmare kring eventuell framtidsprognos vilket han inte kunde svara på alls. Jag ville även veta mer om träning och om det är något jag ska tänka på med den, något som kanske kan vara dåligt för just mig osv. Detta kunde han inte heller svara på utan remitterade mig till något sjukgymnastikställe ute på vischan som skulle vara specialister på neurologiska sjukdomar, för att jag där skulle få ett träningsschema som utgick just ifrån mig. Och det är ju säkert jättebra, verkligen en investering men jag känner ju inte riktigt att jag har tid för det nu.

Inget var speciellt konstigt med mig men är även remitterad till kontroll av nervbanehastigheten, jag tror att elektricitet är inblandat i den undersökningen. Spännande. Har jag tur så får jag inga problem i framtiden, men det är jättesvårt att veta. Som det ser ut nu är det svaga fotleder (snubbeltrubbel och viss klumpighet) och något svaga händer som jag märker av i min vardag och det är ändå inte speciellt ofta jag märker av det heller.