Nu pressar jag mig till bristningsgränsen, in i det sista. Kroppen skriker av trötthet och hjärnan tar knappt in någon information. Det är bara några få futtiga dagar kvar innan "allt" avgörs. Jag har kämpat på nu i två månader och ljuset hägrar i horisonten, men än är ingenting över. Det kanske inte ens är över när jag väl är där. Jag kan ha otur och behöva fortsätta kämpa.
Jag rekommenderar ingen, någonsin, att utsätta sig för att läsa flera kurser samtidigt. Nu är det lite halvt självvalt för min del (eller snarare påtvingat pga. vissa myndigheter som säger olika saker, varje gång man är i kontakt med dem) och jag gör allt för att ta mig ur situationen - genom att göra bort allt jag har kvar. Jag vågar inte riktigt hoppas att allting ska lösa sig, men som jag har kämpat så är jag sjukt värd det. Jag har nog inte lagt ner så mycket själ och tid på plugg någonsin, och då har jag ändå alltid varit "duktig". Men jösses vad det tär.
Aldrig mer, säger jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar